Den döve tenoren

Det finns ingen människa som inte känner till Jussi Björling, Luciano Pavarotti eller Placido Domingo. De är kända över hela världen på grund av sina stämmor, dessa tre tenorer. De har berikat människors liv med musiken som medel.

Det finns knappt någon människa som känner till Pablo Cassetas. Han var också tenor och verkade på de mindre scenerna i motsats till sina ovannämnda kollegor. Han fick inte så mycket uppmärksamhet och hyllningar, inte heller något erkännande för sitt hjältemod och sitt envisa sätt att aldrig någonsin låta livets motgångar släcka livsgnistan.

Förra veckan hittades han i sitt hem i Alcoy i sydöstra Spanien där han tillbringade sin sista tid på jorden. Han hade dött av ålderdom och lämnat efter sig en kulturell skatt till mänskligheten. Dock är det få som känner till hans livsverk, därför låter jag detta inlägg helt och hållet handla om Pablo Cassetas – den döve tenoren.

Pablo Cassetas föddes 1931 i ett fattigt hem i Torrox, södra Spanien. Hans föräldrar försörjde de sju barnen, där Pablo var det yngsta, på bästa möjliga sätt. Och även om det ibland kunde komma sig att försörjarna rörde sig utanför lagens råmärken för att sätta mat på bordet, så var det en gemytlig och kärleksfull stämning innanför hemmets fyra väggar. Föräldrarna hade tidigt märkt att det var något som inte riktigt stämde med den yngste pojken men först när han var i sjuårsåldern som det konstaterades att han var döv. Läkaren som ställde diagnosen frågade om det hade hänt något speciellt under uppväxten och föräldrarna drog sig till minnes att dövheten måste ha uppstått i samband med en lekstund fem år tidigare.

Pablos syskon var inte bara äldre, de var fulla av upptåg också. En viktig del i fritiden för dem var att på olika, och ibland något elaka sätt driva gäck med minstingen i huset. De menade att de lättare kunde utföra sina sysslor om de fick skoja lite med sin lillebror innan och föräldrarna var inte sena att godkänna detta villkor. Således fick vart av de sex äldre barnen tjugo minuters lektid med sin lillebror innan de sattes i arbete av fadern eller modern.

En dag gick det dock snett när Ernesto skulle utnyttja sina välförtjänta tjugo minuters lektid. På sistone hade Ernesto undrat om det var så att människors huvuden var ihåliga och om man därför kunde få saker att passera från öra till öra. Han hade själv hört sin far klaga över Ernestos förmåga att låta saker och ting gå in genom ena örat och ut genom det andra. Han hade aldrig märkt detta själv, men uppenbarligen var det väl på så vis om far hade sagt det. Man kunde ju inte heller se sina egna öron resonerade han. Inte utan spegel i varje fall.  Hursomhelst borde detta prövas. Han var dock inte villig att använda sig själv som försökskanin, den biten fick Pablo stå för.

Pablos mor hade stått i köket när de första tjuten kom. Hon hade inte brytt sig speciellt mycket, barnen brukade skrika och leva när de lekte. Oftast var det petitesser de skrek för. Det är ju ingen som har dött av ett skrapat knä heller tänkte hon innan hon skalade nästa lök i högen. Kort därefter hördes ett skri som fick märgen att stelna, hår att resa sig och en hund tvåhundra meter bort att ofrivilligt släppa ifrån sig. Det var denna dag Pablo Cassetas miste sin hörsel med hjälp av sin bror, tre små stenar, en blyertspenna samt en decimeter stålvajer. Pablos huvud var inte ihåligt kunde Ernesto konstatera. Det spelade ingen roll från vilket håll man försökte, i varje öra fanns det något som tog stopp.

Detta var början av Pablos liv, jag sätter här punkt och väljer att fortsätta berättelsen i kommande inlägg. Det tenderar annars att bli korvstoppning som tröttar ut läsaren. Hoppas jag väckt lite intresse om Pablo Cassetas så att ni åtminstone tittar efter honom nästa gång ni går in i en skivaffär som saluför klassisk musik. Köp en skiva och lyssna på tills nästa inlägg, då fortsätter berättelsen om ett av de största genierna som vandrat på denna jord.

Så är det med det!

Empati/Idioti/Hyckleri

Sitter nu och lyssnar på Bach, och försöker komma på nästa inläggs innehåll medan jag skriver det. Jag tänkte att jag numera, efter pausen, kunde skriva lite mer frekvent så att tittarsiffrorna går upp lite. Det är ju alltid skönt att veta att någon har läst vad man skrivit och sedan med all förmodan går och retar sig på vad denne läst. Känn på den!

Ni har förmodligen redan reflekterat över att jag skriver att jag lyssnar på Bach och tänker: ”Den där Björkman försöker allt vara märkvärdig, nu briljerar han med att han lyssnar på klassisk musik också!”(Läses med nasal och gnällig ton)

Men så är inte fallet, kan jag lugna er med. Visst gillar jag klassisk musik till en viss del, men min granne verkar älska dansbandsmusik och svensk pop från 1980-talet. Jag vill bara jämna ut eländet lite. Någon måste ju göra det och så länge han spelar sin eländesmusik spelar jag Bach. Det handlar för mig om något så enkelt som att försöka minska ondskan i världen.

Nu till något helt annat. Jag har länge gått och förundrat mig över hur mänskligheten har överlevt så här många år. Jag baserar denna frågeställning dels på hur destruktiv människan är (krig, kärnvapen o.s.v.), dels på hur dumma människor är. Det är ju bara en tidsfråga innan idioterna på denna planet tagit över hela den dagliga verksamheten och slutligen spränger hela jorden i tron att de i själva verket gör något bra. För det är banne mig en överhängande majoritet av mänskligheten som är idioter. Många av dessa sitter i ledande positioner i samhällen, ibland utgör de hela befolkningen i ett samhälle och i enstaka fall både delar. En och annan läser kanske också denna blogg. Det hade inte varit omöjligt med tanke på att idioterna, med snabb överslagsräkning, utgör ca 95,8 % procent av mänskligheten. Men det är ju faktiskt inte bara av ondo. Jag har ju faktiskt blivit mer empatisk och öppen inför detta faktum. Jag vet ju nämligen hur det känns att tillhöra en krympande minoritet.

På min arbetsplats pågår det nu en konflikt, som om parterna hade haft kärnvapen, skulle sluta just med att hela världen förintats. Det hela har med ännu ett förunderligt drag hos människan, nämligen att bete sig som ett småbarn oavsett hur gammal man är i kombination av att aldrig erkänna sina egna fel och brister. Det är nog där många konflikter kunde undvikas, om människor kände till sina egna svagheter lite bättre och erkände de gånger de har fel.

Själv har jag inga som helst problem med att erkänna när jag har fel. Det har visserligen aldrig hänt, men eftersom jag är så empatisk kan jag tänka mig in i situationen. De konflikter jag varit inblandad i har jag alltid vunnit för att jag besitter den kunskapen.

Dock är jag inte inblandad i ovannämnda konflikt. Inte än i alla fall, eftersom jag inte varit på jobbet denna vecka och inte heller tänker gå dit. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag är på kurs. Jag går just nu en utbildning i arbetsmiljö, vilket passar alldeles utmärkt. Så när jag kommer tillbaka kan jag kombinera mina nyvunna kunskaper med mina redan förvärvade, blanda i lite människokännedom, krydda med min empati för att skapa en bättre miljö att ha konflikter i. Det borde ju inte vara så svårt.

Det var nog allt för den här gången. Hoppas ni njutit av denna lilla demonstration i hur man är roligast på internet. Och fan ta den komiker som stjäl mitt material, för så bra var den här textsnutten.

Så är det med det!

Välkomna tillbaks!

Efter att ha haft den här bloggen stängd ett antal månader är den nu öppen för allmänhetens beskådan och ändlösa glädje.

Anledningen till att jag haft den stängd är att jag använt en del texter härifrån till mitt skolarbete och ville inte bli anklagad för fusk. Jag ville heller inte röja min pseudonym, därför stängde jag helt enkelt ner skiten en stund. Det var lättast så.

Då undrar ni väl självklart vad texterna jag använde resulterade i för betyg? Det högsta på skalan naturligtvis! Något annat vore väl märkligt, inte sant.

Idag skall jag skriva en liten saga som ni kan läsa och njuta av. Efter det kan ni läsa denna saga för era barn. Sedan kan sagan spridas från generation till generation och slutligen hamna i en undervisningsbok i skolan som ett klassiskt verk.

Det var en gång en man som inte gjorde mycket annat än att arbeta. Han arbetade från morgon till kväll och ibland även på natten. Han gick upp i gryningen och kom sällan i säng förrän solen sedan länge gått ner. Därav hade han ett uselt morgonhumör.

En dag ringde telefonen hemma hos mannen. Mannen undrade vem det kunde vara som tog sig tid och ringa till just honom. Han plockade upp luren och svarade på det mest trevliga sättet han kunde. På andra sidan linjen satt en telefonförsäljare och undrade om mannen ville prenumerera på kalsonger som för en liten summa pengar månatligen skulle sändas till hans adress. Mannen blev väldigt irriterad och upplyste telefonförsäljaren att han inte var intresserad av produkterna som erbjöds, men erbjöd samtidigt telefonförsäljaren att genast avsluta samtalet om han ville fortsätta leva sitt liv i levande skick. Samtalet avslutades och mannen kunde fortsätta njuta av sitt nybryggda kaffe.

Senare samma dag ringde telefonen igen. Mannen förberedde sig mentalt för att begå ytterligare ett olaga hot med finurlig formulering. Men denna gång var det ingen telefonförsäljare, det var världen som ringde. Mannen undrade vad världen ville denna sena tid på dygnet, på samma gång som han försökte dölja sin vresighet.

Världen ville gärna bli räddad om det kunde gå för sig. Mannen undrade genast om det rörde sig om hela världen eller bara en del. Världen svarade att det nog var så pass att hela världen behövde räddas och gärna så snart som möjligt. Mannen räknade nu snabbt ut att om han jobbade snabbt och effektivt kunde han rädda hela världen och sedan vara ledig resten av helgen.

Därpå kastade han sig ut ur sin spartanskt inredda evakueringslägenhet och räddade hela världen och allting i den.

Dagen därpå ringde telefonen igen och mannen svarade, med hes röst. Han hade nämligen inte använt sin röst innan, den dagen. Det var ännu en telefonförsäljare. Mannen avböjde försäljarens erbjudanden om att byta elbolag följt av ett antal svordomar. Att svära var något mannen var mycket bevandrad i och såg som något av en hobby, tidvis en konstform. Telefonförsäljaren var inte så bevandrad i ämnet och bad att få återkomma en annan dag, men mannen upplyste om att det behövde han inte.

När mannen senare på kvällen gick och lade sig för att få sin, i lag reglerad, dygnsvila reflekterade han över helgens bravader. Han undrade hur han egentligen mådde, men tänkte inte mycket mer på saken. Han somnade och drömde sig bort till en tid där telefonförsäljare hade tappat telefonnumret hem till honom och där kaffet alltid var nymalet.

På morgonen vaknade han med ett ryck, på grund av att väckarklockan hade ringt. Han hade god lust att förvandla väckarklockan till skrot med sin knutna näve, men hejdade sig då väckarklockan även tjänstgjorde som mobiltelefon. Att skaffa ny mobil hade blivit ett väl kostsamt morgonhumör. Mannen dundrade i väg till arbetet och svor och gormade åt de andra bilisterna som inte hörde honom. Han svor innerligt för sig själv när han drog stämpelkortet i företagets elektroniska stämpelklocka som i tryckt text på en display tackade för stämplingen. Mannen undrade om det bara var maskiner som tackade nuförtiden. Han undrade också hur han mådde och om någon annan också undrade det.

Det var väl en intressant saga? Om inte annat hade nog Franz Kafka gillat den. Han var mycket för sådana här historier och skrev en och annan själv. Jag kan varmt rekommendera Förvandlingen och Processen, två av hans berättelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Efter denna litterära djupdykning vill jag gärna skriva några rader till om ni nu inte redan har somnat eller råkat pilla sönder hela datorn.

Jag vill passa på och hälsa alla läsare välkomna tillbaka, gamla som nya och hoppas jag skall kunna leverera texter av samma höga kvalité som jag hittills lyckats förgylla er vardag med. Naturligtvis skall jag också fortsättningsvis ondgöra mig över kvällspressen, dokusåpor och annan skit men det spar jag till ett senare tillfälle.

Jobbsituationen kommer ni också få ta del av men just nu är det lite väl hätsk stämning där, så det får också vänta. Läs sagan så länge, vet jag!

Så är det med det!

Kandidatexamen i sarkasm.

Tystnaden har varit total. Som ett kompakt mörker har den slukat alla som klickat sig hit de senaste veckorna. Ett vakuum utan ord, åsikter, kommentarer eller sarkasmer, hur i hela friden har ni överlevt? Jag har i alla fall gjort det.

Sedan sist jag bemödade mig med att slösa med mitt intellekt på denna blogg har mycket hänt i världen. Ett krig har kommit och gått. Med det menar jag inte att det tagit slut, inte heller att det började. Det pågår krig överallt hela tiden, och sedan 1945 har det bara varit fred på jorden i 12 dagar. Dessa dagar är utspridda på 64 år, det säger en hel del om mänskligheten det.

Vad som mer har hänt är att jag, er favoritskribent i bloggsammanhang, börjat skolan på nytt. Inte för att jag behöver det av kunskapsskäl, utan av formella. I mina betyg står det nämligen inte hur smart jag är utan hur dum jag var. Detta vill jag ändra på, därför att jag fått för mig att finanskrisen även en vacker dag tar sig in på min arbetsplats och börjar svinga sin lie. Då är det lika bra att ligga steget före, om inte annat för att det ser bra ut i på pappret. Det är ju nämligen på pappret man blir bedömd av arbetsgivare och utbildningssamordnare. Om man nu blev bedömd för sin blogg ligger jag ju redan bra till, men jag tror inte att det kommer bli aktuellt än, i alla fall inte förrän någon åttiotalist blir statsminister som i sin tur väljer en utbildningsminister född på nittiotalet.

Hur skall jag nu gå vidare i detta inlägg? Jo, jag vill bara gratulera alla er som tar användning av självservicen på Coop Forum, ICA och andra handlare med liknande system. Ni vet sådana där finurliga dosor där man scannar sina varor, betalar och sköter allt det där en kassörska normalt gör, fast alldeles själv. Man gör jobbet själv för att slippa stå i kö. Sedan detta system inleddes för ett par år sedan har detaljhandeln lyckats skära ner i personalstyrkan med över 6000 personer. Det tycker jag är ett ganska högt pris att betala för att slippa stå i kö. Arbetarrörelsen brukade predika solidaritet förr i tiden. Men nu vill vi bara slippa köa. Vi har väl helt enkelt så jävla bråttom hem, för ingen vill väl missa Bonde söker fru, Let´s Dance eller Idol. Glöm för guds skull inte att Talang snart skall börja.

På tal om alla dessa meningslösa såpor, som fyller ut tv-tablån så är det väl inte så konstigt att folk följer dessa med så stort intresse, med tanke på att dessa program hjälper till att fylla tidningarna med låtsasnyheter, som samma människor köper dag efter dag. Skandal efter skandal uppdagas så att människor får någonting att läsa om. Läsa om något dom sett dagen innan på TV. Ingen orkar väl läsa om riktiga världsproblem, som krig och svält. Det är väl också därför det inte är fred. För ingen vill ju titta på sönderbrända lik, med kulhål i. Det är ju inte bra att titta på. Nej, det är bättre att titta på meningslös smörja.

Om vi vill se på våld hyr vi hellre en Hollywoodfilm. Där segrar ju alltid det goda.

Visste ni för övrigt att fler amerikanska soldater dog av självmord i Irak, än av strid i januari. Det säger en hel del om hur meningsfullt krig är. Om det visades lite mer riktigt våld på TV och folk faktiskt uppmärksammade det, kommer det nog bli mer än 12 dagars fred de kommande 64 åren.

Så där ja, nu har jag slösat en massa tid här som jag istället skulle lägga ner på något viktigare, men gjort är gjort. Nu undrar ni säkert varför jag ens skriver på min blogg när jag inte tycker det finns mening i det. Det, kära läsare, undrar jag också. Det undrar jag verkligen…

Så är det med det.

Värmande ord i vinterkylan!

”Gud kröp in i ett svin och därmed blev människan till”. Denna textrad är författad av Gustav Fröding, förmodligen under en av alla stunder han funderade på att ta livet av sig. Han lyckades slutligen med detta den 8:e februari 1911, med alkoholen som självmordsmetod. Metoden som sådan var långsam, men tjänade den dagen sitt syfte och Fröding kunde slutligen lägga ner kampen mot sina demoner.

Det var väl intressant. Nu vet ni det, och kan vitt och brett stoltsera med kunskapen vid allehanda tillställningar och för alla som vill lyssna. Det är nämligen så att jag vill att denna blogg inte bara skall vara underhållande utan även allmänbildande. På så vis är jag nog bland få skribenter som månar om intellektet hos mina läsare, och inte som kvällstidningarna som fördummar sina.

Det var väl ett jävla tjat om kvällstidningarna tänker ni nu. Ja, det är det och jag kommer inte att sluta med det förrän dessa höjer kvaliteten eller bestämmer sig för att helt enkelt lägga ner verksamheten. Svårare än så är det inte.

Hur var julen då? Jag antar att ni ställde er vid närmsta soppkök och serverade mat till de i samhället som inte är lika lyckligt lottade som oss. Jag antar att ni inte lade ut för mycket pengar på julklappar utan höll igen och istället gav lite extra till någon hjälporganisation. Dessutom är det ju finanskris och tiotusentals människor har mist sina arbeten och minst det tredubbla väntar på att bli av med sina, julefriden till trots. Inget läge för överkonsumtion alltså. Men det tänkte ni väl på. Jag passar även på att anta att ni absolut inte drack en droppe alkohol, utan istället tänkte på hur stor skada drickandet vållar denna tid på året, och därför avstod i solidaritet med alla dessa familjer som slås i spillror på grund av missbruk. Jag antar att ni nu känner er lite illa till mods, och fått lite dåligt samvete. Det var väl roligt, fortsätt då att läsa!

Om ni nu sitter med en klump i magen och tycker att jag retroaktivt fördärvat julen för er så kan jag glädja er med att jag inte är någon Karl Bertil Jonsson själv, jag är nämligen alldeles för lat för att vara så snäll.

Snart är det nyårsafton! Gud vad roligt, nytt år, nya chanser, nya möjligheter och framför allt nya utmaningar. Speciellt för polis, räddningstjänst och sociala myndigheter. För inte nog med att det sups så in i helvete på nyårsaftonen, det skall lekas med fyrverkerier också! Men det är väl inte så farligt, tänker några nu. Nej, det är det väl inte, det är ju bara 300 som skadas allvarligt varje år. Lite svinn får man ju räkna med. Dessutom är ju all sjukvård gratis här i Sverige. Lite fler blinda är ju bara mysigt, dessutom ökar det ju chanserna på arbetsmarknaden att inte ha några fingrar.

Sedan kan man ju ponera att alla snälla barn som hört sina föräldrar säga ett sanningens ord på julafton i fyllan, kanske följt av lite gammal hederlig misshandel, får en favorit i repris natten till det nya året. Men ta det lugnt, förra året var det bara 1200 människor som misshandlades allvarligt. Dessutom är säkert statistiken förvrängd. Polisen brukar ju krydda siffrorna, dessutom anmäler folk de mest bagatellartade saker.

Nu börjar ni allt bli lite trötta i skallen, eller? Orkar ni mer? Jag antar att ni inte gör det. Därför sätter jag punkt för den här gången och hoppas att ni har haft en rolig stunds läsning. Om ni nu blev lite irriterade också tycker jag det är helt obefogat. Det här är nämligen bara en blogg och inga normala människor bryr sig om bloggar. Så härmed önskar jag er en trevlig fortsättning och ett gott nytt år. Gott nytt år i förskott, för jag kommer nog skita i det här ett tag framöver. Nästa gång jag skriver är det nog sommar igen!

Så är det med det!

En riktig skit-text!

Det är söndag, det är dags. Det är dags att förgylla Era kunskapsbanker likt en sprängfylld spårvagn på väg mot Masthuggstorget en kulen söndagsmorgon med en kylig havsbris som kyler ända in i själen. Men inga spårvagnar är fyllda vid den tiden på en söndagsmorgon. Vad har hänt? Vad är det för fel i vårat samhälle. Barnen gråter och tårarna bildar en syndaflod som översvämmar gator och torg, i vårt vinterlandskap likt en räv som spanar på hönsen från en skyddad kantzon i biotopen.

Fast än mannen tagit sitt liv var han tillbaka på jobbet morgonen efter. Vad tänkte han när han inte längre kunde vistas bland sina likasinnade? Han var berövad ett livslångt förhållande med råttorna i kloaken. Stanken av rosor brände insidan av hans pannben, och han hörde klockor från förr klämta hans namn i en daggdränkt andedräkt av tång från havet. Vad skulle han göra åt det hela? Skulle han ta in på hotell? Skulle han börja spela fiol igen, trots att han inte hade några fingrar?

Var är du? Jag vet inte! Orden haglade ekande på väggarna i ett solkigt rum vars huvudstruktur av betong lyste med sin frånvaro under den förhistoriska tiden. Grillkryddan var slut, slut var också dagen och allt elände den förde med sig. Han irrade varsamt raglande, muttrande på en melodi han inte kom ihåg. Den första versen brann likt den skördetröska han hade hållit kär under den tredje fjärdedelen av sin barndom. Han mindes tillbaka med ljus bitterhet medan han uträttade sina naturbehov i skuggan av en björk som vajade i solskenet.

Likt ett ok vilade hans huvud på de grovhuggna anletsdrag armbågarna bar. Han var sannerligen bygdens hjälte med alla problem detta förde med sig. Han var en sann vän av ordning, och sorterade sina underkläder i storleksordning precis som arvet förespråkade. Jag sticker ut mina ögon, ty naturen är så kal. Dessa ord skrek han ut till de skygga zigenarna som löpte genom skog och mark.

Det var väl en rolig text? Jasså inte. Då kan ni hoppa över den nästa gång ni läser dagens inlägg. Jag ville bara få er i Björn Ranelid-stämning, för att sedan skriva som vanligt igen.

Min mest populära text hittills i mitt intensiva bloggande är den som är kryddad med svordomar. Ändå svär jag inte speciellt mycket mer i den texten än i någon annan. Jag svär betydligt mer i verkligheten och på ett känt forum på Internet där gnälliga föräldrar samlas för att diskutera sina krämpor.

Jag är varken förälder eller sjuk. Därför finner jag stort nöje i att driva med folk som lider av båda sakerna. Inte för att jag är en elak människa som njuter av att plåga andra utan därför att jag är begåvad med ett sinne för humor, och krocken med andra som saknar just humor kan roa mig så mycket att jag förmodligen kommer att leva tills jag blir 135 år gammal på grund av skrattets livsförlängande egenskaper.

Det är ju inte så länge sedan jag skrev här och berättade om min kollega. Han har som vanligt bjudit på sig själv genom att säga urbota korkade saker, tagit ledigt med kort varsel och slutligen misskött sitt arbete när han väl varit fysiskt närvarande. Naturligtvis helt utan förståelse för sig själv eller andra, människan saknar nämligen självinsikt och konsekvensanalys. Men det tänker jag inte skriva mer om idag, ty det hade bara slitit ut knapparna på mitt tangentbord och fördjupat den redan långt gångna krisen på finansmarknaden.

Nu sitter ni förmodligen och gråter för att jag inte skrivit något vettigt hittills men ändå lyckats publicera 597 ord. Det skall ni inte göra, för det är det en blogg är till för. Skriva en massa ointressant och sedan glädjas åt tittarsiffrorna, och har man mot all förmodan något vettigt att säga drunknar det ändå bland allt det andra. En blogg fyller nämligen den simpla funktionen att man på ett smidigt och direkt sätt kan göra sig lustig över andra människor. I just detta inlägg har jag gjort mig lustig över minst två personer. Men det gör ingenting för detta kommer förmodligen inte att läsas av vare sig Björn Ranelid eller min kollega. Jag tror nämligen inte Björn Ranelid har tid eller intresse av att sitta och läsa mina inlägg, och om han nu mot all förmodan gör det så tror jag att han tål lite spex. Beträffande min kollega så tror jag det är mindre risk med honom, han är nämligen knappt läskunnig och skulle inte ta sig förbi det första stycket.

Mina blogginlägg håller enligt mig själv en högre kvalitet än vad de bloggar som försörjer sina upphovsmän gör. Dessutom tror jag inte att det spelar någon större roll. Det är nämligen som Ranelid själv säger: En blogg är inte något som kommer att lämnas åt eftervärlden. Det håller jag med om. Därför tar jag ut svängarna lite, dock på ett lite mer hjärtligt sätt än idioterna som kallar till presskonferens så fort de förnedrat någon på Internet. Jag värnar i alla fall om den personliga integriteten när det gäller icke offentliga personer.

Som ni märker är jag kritisk till bloggande och härmed är det dags att lansera denna blogg som anti-blogg. Jag återkommer med mer anti-bloggande i framtiden. Om jag har tid över.

Så är det med det.