Empati/Idioti/Hyckleri

Sitter nu och lyssnar på Bach, och försöker komma på nästa inläggs innehåll medan jag skriver det. Jag tänkte att jag numera, efter pausen, kunde skriva lite mer frekvent så att tittarsiffrorna går upp lite. Det är ju alltid skönt att veta att någon har läst vad man skrivit och sedan med all förmodan går och retar sig på vad denne läst. Känn på den!

Ni har förmodligen redan reflekterat över att jag skriver att jag lyssnar på Bach och tänker: ”Den där Björkman försöker allt vara märkvärdig, nu briljerar han med att han lyssnar på klassisk musik också!”(Läses med nasal och gnällig ton)

Men så är inte fallet, kan jag lugna er med. Visst gillar jag klassisk musik till en viss del, men min granne verkar älska dansbandsmusik och svensk pop från 1980-talet. Jag vill bara jämna ut eländet lite. Någon måste ju göra det och så länge han spelar sin eländesmusik spelar jag Bach. Det handlar för mig om något så enkelt som att försöka minska ondskan i världen.

Nu till något helt annat. Jag har länge gått och förundrat mig över hur mänskligheten har överlevt så här många år. Jag baserar denna frågeställning dels på hur destruktiv människan är (krig, kärnvapen o.s.v.), dels på hur dumma människor är. Det är ju bara en tidsfråga innan idioterna på denna planet tagit över hela den dagliga verksamheten och slutligen spränger hela jorden i tron att de i själva verket gör något bra. För det är banne mig en överhängande majoritet av mänskligheten som är idioter. Många av dessa sitter i ledande positioner i samhällen, ibland utgör de hela befolkningen i ett samhälle och i enstaka fall både delar. En och annan läser kanske också denna blogg. Det hade inte varit omöjligt med tanke på att idioterna, med snabb överslagsräkning, utgör ca 95,8 % procent av mänskligheten. Men det är ju faktiskt inte bara av ondo. Jag har ju faktiskt blivit mer empatisk och öppen inför detta faktum. Jag vet ju nämligen hur det känns att tillhöra en krympande minoritet.

På min arbetsplats pågår det nu en konflikt, som om parterna hade haft kärnvapen, skulle sluta just med att hela världen förintats. Det hela har med ännu ett förunderligt drag hos människan, nämligen att bete sig som ett småbarn oavsett hur gammal man är i kombination av att aldrig erkänna sina egna fel och brister. Det är nog där många konflikter kunde undvikas, om människor kände till sina egna svagheter lite bättre och erkände de gånger de har fel.

Själv har jag inga som helst problem med att erkänna när jag har fel. Det har visserligen aldrig hänt, men eftersom jag är så empatisk kan jag tänka mig in i situationen. De konflikter jag varit inblandad i har jag alltid vunnit för att jag besitter den kunskapen.

Dock är jag inte inblandad i ovannämnda konflikt. Inte än i alla fall, eftersom jag inte varit på jobbet denna vecka och inte heller tänker gå dit. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag är på kurs. Jag går just nu en utbildning i arbetsmiljö, vilket passar alldeles utmärkt. Så när jag kommer tillbaka kan jag kombinera mina nyvunna kunskaper med mina redan förvärvade, blanda i lite människokännedom, krydda med min empati för att skapa en bättre miljö att ha konflikter i. Det borde ju inte vara så svårt.

Det var nog allt för den här gången. Hoppas ni njutit av denna lilla demonstration i hur man är roligast på internet. Och fan ta den komiker som stjäl mitt material, för så bra var den här textsnutten.

Så är det med det!

Vansinne, papp och en get.

Som vanligt börjar jag med att konstatera att jag inte har dött bara för att jag inte skrivit här på ett tag. Nu är det banne mig ett längre tag sedan än det var förra gången. Men jag kommer inte  att skicka ut pressmeddelanden eller kalla till presskonferens som andra kända bloggprofiler har för vana att göra stup i kvarten.

Först och främst skall jag presentera en liten fundering som dök upp på jobbet en dag nu i veckan. Det finns ju folk som hävdar att de är födda med fel kön. Det kan vara en kvinna som är instängd i en mans kropp och vice versa. Om problemet är tillräckligt stort kan dessa stackars människor söka hjälp och efter många timmars pratande med psykologer, läkare och andra terapeuter inom människo-branschen kan en bedömning göras om personen ifråga verkligen talar sanning eller bara försöker iscensätta världens mest avancerade practical joke. Om det visar sig vara sanning börjar personen äta hormontabletter och sist men inte minst görs ett ganska omfattande kirurgiskt ingrepp, så att personen slipper vara instängd i fel kropp. Detta visste ni nog redan med tanke på hur många dokumentärer det visats i ämnet.

Ponera nu följande: En man kommer in till läkaren och hävdar bestämt att han egentligen är en get instängd i en människo-kropp. (Ja! En get!) Tänk vilka intressanta samtal detta hade lett till. Och vilka roliga hormoner han fått äta, och sist men inte minst vilken operation. Vilken fruktansvärt komplicerad operation! Tänk bara! Och vem hade missat dokumentären som följde geten hela vägen ut ur sin förskräckligt felaktiga människokropp. Inte jag i alla fall. Jag hade slagit på Kanal 5 direkt. Jag hade nog till och med köpt boken som följde med Expressen för en extra tia.

Jag skall ta tillfället i akt att berätta en annan sak som är arbetsrelaterad. Jag satt i bilkö på vägen hem från jobbet och skrattade! Det har nu hänt två gånger på tio år att jag suttit och skrattat i en bilkö. Jag tänkte nämligen på min kollega och en av hans mest märkliga utlägg genom tiderna. Första gången jag skrattade i en bilkö på väg hem berättar jag om en annan gång, den historien kräver en helt egen sida.

Nu till saken. Min kollega satt och berättade för en annan arbetskamrat hur det gick till att tapetsera, och vilka verktyg och allehanda prylar man behöver köpa in för att ro projektet iland. Själv flikade jag in, lite skämtsamt, att det viktigaste nog var att köpa tapeterna men det hade han redan gjort. Då säger min kollega att ett tapetbord är mycket bra att ha i det här sammanhanget, varpå jag höll med och tipsade om att man kan köpa billiga engångsbord i papp. Då berättar min kollega för den framtide hemmafixaren att han ägde just ett sådant.

-Jo, ett sånt har jag! Dom är jättebra, jag har haft det i tio år, sa han.

Tio år är en lång tid för en människa men en utdragen evighet för ett tapetbord av papp! Tio år sitter folk i fängelse för mord.

Då frågade jag om det var ett pappbord han hade och ja det var det! Sedan berättade han att han hade köpt ett sådant bord när han skulle göra om i huset, och sedan dess hade han använt det varje gång han tapetserat om. Han berättade vidare att han hade det i förrådet så att han kunde låna ut det till grannar om när dom skulle tapetsera om.

Jag vet av egen erfarenhet att engångsbord av papp är konstruerade för att hålla till max två rums tapetsering. Redan där är dessa bord överanvända. Hur fan man kan ha ett sådant bord i tio år är för mig en gåta. Men en rolig gåta, för jag skrattar så ögonen rinner när jag skriver detta. Hur i hela friden kan man lägga energi på att hålla ett tapetbord av papp för engångsbruk i så gott skick att man sparar det i tio år. Och varför sparar man det överhuvudtaget? Det står till och med att man skall slänga det efter användning på det! Men ändå är han beredd att låna ut det till tapetseringssugna grannar. Ja, ni, det är sannerligen en gåta. Det skall dock tilläggas att arbetskamraten som skulle tapetsera inte fick erbjudande om att låna det antika pappbordet. Däremot tyckte kollegan att arbetskamratens fru skulle göra rent deras pappbord mellan varje tapetvåd, vilket är ett märkligt tips i sammanhanget för jag kan inte i min vildaste fantasi se min kollegas fru utföra detta. Då skulle jag ha en annan kollega nu, för den gamle skulle ha varit död.

Jag skall försöka skriva ner fler roliga historier om min kollegas utspel och åsikter här på bloggen så att ni så småningom får en helhetsbild av vansinnet jag genomlider varje dag. Det är nämligen därför jag måste fundera på getter i människokroppar, läsa skräptidningar och dricka alldeles för mycket kaffe på jobbet.

Så var det med det!

Idioterna står i kö.

Jag befann mig för att ganska bra tag sedan i en stor mataffär i Göteborgsområdet. Jag stod i kö för att inom rimlig tid kunna betala för mina varor och sedan åka därifrån. Framför mig i kön stod en man i 45-års åldern, som också hade handlat men till skillnad från dom flesta andra kunder förvarade han sina varor i en splitterny plastkasse med matbutikens logotyp på. Anledningen till att jag säger att kassen var ny beror på att jag såg honom ta den, vi gick nämligen in i affären på samma gång.

Nåväl, han börjar i alla fall lasta upp sina varor på bandet, och när varorna är slut lägger han tillbaka kassen och betalar till den inte alltför engagerade kassörskan. När han sedan skall packa sina varor tar han småpåsarna som är avsedda för frysta varor och packar ner sina varor i dessa.

Frågan som dyker upp i min skalle när jag ser detta är: Är mannen en idiot? Förmodligen. Varuhuset har ju både korgar och vagnar till utlåning för tillfällig förvaring av matvaror under själva inhandlandet. Han kanske bara är fattig, tänker jag vidare på samma gång som jag betalar och börjar packa ihop mina varor. Ja, varför inte, mannens budget kanske är så pressad att han inte under några omständigheter kan unna sig en plastkasse för en krona och femtio ören. Jag börjar nästan få dåligt samvete för att jag sekunderna tidigare idiotförklarat den stackars mannen med den dåliga ekonomin.

Tills jag kommer ut på parkeringen och ser honom kliva in i en stads-jeep av amerikanskt fabrikat i 500 000-kronors klassen. Mannen är sannerligen en idiot i mina ögon. Och kom inte och påstå att han hade råd med bilen för att han sparade pengar genom att inte köpa plastkassar!

Apropå köer så är det ett intressant fenomen i sig. Alla hatar ju att stå i kö, och jag kan sätta det lilla av mina pensionspengar som är kvar efter finanskrisen, att dom flesta som står i kö tycker att dom har valt fel kö att stå i. Anledningen till detta är att man upplever att alla andra köer går snabbare än den man står i. I den kön man själv valt går allt fruktansvärt trögt, och skulle det gå snabbt kommer alltid kvittoskrivaren att krångla så fort man kommer fram till kassan.

På mitt jobb köar dock folk frivilligt! Detta fenomen uppstår vid stämpelklockan, innan det är dags att stämpla ut på kvällen. Då har folk stressat och jobbat häcken av sig för att bli färdiga i god tid och sedan går dom och ställer sig vid stämpelklockan. Det är inte så att dom stressat för att gå hem tidigare, då hade dom ju redan stämplat ut. I dom mest extrema fall så står 90% där, i kö, vid stämpelklockan hela femton minuter innan det är dags att stämpla ut.

Själv sätter jag mig hellre och fikar, istället för att stå i kö! Det roliga med det hela är att dom som står längst fram i kön till klockan, dvs. dom som väntat längst, är dom som ofta klagar på köers extrema långsamhet i mataffärer. Märkligt sammanträffande, eller hur.

Så med det är jag beredd att sätta mina kära kollegor, i detta fall, i samma kategori som den ovannämnde mannen med plastkassen. Vem vet, han kanske skulle platsa i gänget vid stämpelklockan!

Det var allt för den här gången!