Kandidatexamen i sarkasm.

Tystnaden har varit total. Som ett kompakt mörker har den slukat alla som klickat sig hit de senaste veckorna. Ett vakuum utan ord, åsikter, kommentarer eller sarkasmer, hur i hela friden har ni överlevt? Jag har i alla fall gjort det.

Sedan sist jag bemödade mig med att slösa med mitt intellekt på denna blogg har mycket hänt i världen. Ett krig har kommit och gått. Med det menar jag inte att det tagit slut, inte heller att det började. Det pågår krig överallt hela tiden, och sedan 1945 har det bara varit fred på jorden i 12 dagar. Dessa dagar är utspridda på 64 år, det säger en hel del om mänskligheten det.

Vad som mer har hänt är att jag, er favoritskribent i bloggsammanhang, börjat skolan på nytt. Inte för att jag behöver det av kunskapsskäl, utan av formella. I mina betyg står det nämligen inte hur smart jag är utan hur dum jag var. Detta vill jag ändra på, därför att jag fått för mig att finanskrisen även en vacker dag tar sig in på min arbetsplats och börjar svinga sin lie. Då är det lika bra att ligga steget före, om inte annat för att det ser bra ut i på pappret. Det är ju nämligen på pappret man blir bedömd av arbetsgivare och utbildningssamordnare. Om man nu blev bedömd för sin blogg ligger jag ju redan bra till, men jag tror inte att det kommer bli aktuellt än, i alla fall inte förrän någon åttiotalist blir statsminister som i sin tur väljer en utbildningsminister född på nittiotalet.

Hur skall jag nu gå vidare i detta inlägg? Jo, jag vill bara gratulera alla er som tar användning av självservicen på Coop Forum, ICA och andra handlare med liknande system. Ni vet sådana där finurliga dosor där man scannar sina varor, betalar och sköter allt det där en kassörska normalt gör, fast alldeles själv. Man gör jobbet själv för att slippa stå i kö. Sedan detta system inleddes för ett par år sedan har detaljhandeln lyckats skära ner i personalstyrkan med över 6000 personer. Det tycker jag är ett ganska högt pris att betala för att slippa stå i kö. Arbetarrörelsen brukade predika solidaritet förr i tiden. Men nu vill vi bara slippa köa. Vi har väl helt enkelt så jävla bråttom hem, för ingen vill väl missa Bonde söker fru, Let´s Dance eller Idol. Glöm för guds skull inte att Talang snart skall börja.

På tal om alla dessa meningslösa såpor, som fyller ut tv-tablån så är det väl inte så konstigt att folk följer dessa med så stort intresse, med tanke på att dessa program hjälper till att fylla tidningarna med låtsasnyheter, som samma människor köper dag efter dag. Skandal efter skandal uppdagas så att människor får någonting att läsa om. Läsa om något dom sett dagen innan på TV. Ingen orkar väl läsa om riktiga världsproblem, som krig och svält. Det är väl också därför det inte är fred. För ingen vill ju titta på sönderbrända lik, med kulhål i. Det är ju inte bra att titta på. Nej, det är bättre att titta på meningslös smörja.

Om vi vill se på våld hyr vi hellre en Hollywoodfilm. Där segrar ju alltid det goda.

Visste ni för övrigt att fler amerikanska soldater dog av självmord i Irak, än av strid i januari. Det säger en hel del om hur meningsfullt krig är. Om det visades lite mer riktigt våld på TV och folk faktiskt uppmärksammade det, kommer det nog bli mer än 12 dagars fred de kommande 64 åren.

Så där ja, nu har jag slösat en massa tid här som jag istället skulle lägga ner på något viktigare, men gjort är gjort. Nu undrar ni säkert varför jag ens skriver på min blogg när jag inte tycker det finns mening i det. Det, kära läsare, undrar jag också. Det undrar jag verkligen…

Så är det med det.

Idioterna står i kö.

Jag befann mig för att ganska bra tag sedan i en stor mataffär i Göteborgsområdet. Jag stod i kö för att inom rimlig tid kunna betala för mina varor och sedan åka därifrån. Framför mig i kön stod en man i 45-års åldern, som också hade handlat men till skillnad från dom flesta andra kunder förvarade han sina varor i en splitterny plastkasse med matbutikens logotyp på. Anledningen till att jag säger att kassen var ny beror på att jag såg honom ta den, vi gick nämligen in i affären på samma gång.

Nåväl, han börjar i alla fall lasta upp sina varor på bandet, och när varorna är slut lägger han tillbaka kassen och betalar till den inte alltför engagerade kassörskan. När han sedan skall packa sina varor tar han småpåsarna som är avsedda för frysta varor och packar ner sina varor i dessa.

Frågan som dyker upp i min skalle när jag ser detta är: Är mannen en idiot? Förmodligen. Varuhuset har ju både korgar och vagnar till utlåning för tillfällig förvaring av matvaror under själva inhandlandet. Han kanske bara är fattig, tänker jag vidare på samma gång som jag betalar och börjar packa ihop mina varor. Ja, varför inte, mannens budget kanske är så pressad att han inte under några omständigheter kan unna sig en plastkasse för en krona och femtio ören. Jag börjar nästan få dåligt samvete för att jag sekunderna tidigare idiotförklarat den stackars mannen med den dåliga ekonomin.

Tills jag kommer ut på parkeringen och ser honom kliva in i en stads-jeep av amerikanskt fabrikat i 500 000-kronors klassen. Mannen är sannerligen en idiot i mina ögon. Och kom inte och påstå att han hade råd med bilen för att han sparade pengar genom att inte köpa plastkassar!

Apropå köer så är det ett intressant fenomen i sig. Alla hatar ju att stå i kö, och jag kan sätta det lilla av mina pensionspengar som är kvar efter finanskrisen, att dom flesta som står i kö tycker att dom har valt fel kö att stå i. Anledningen till detta är att man upplever att alla andra köer går snabbare än den man står i. I den kön man själv valt går allt fruktansvärt trögt, och skulle det gå snabbt kommer alltid kvittoskrivaren att krångla så fort man kommer fram till kassan.

På mitt jobb köar dock folk frivilligt! Detta fenomen uppstår vid stämpelklockan, innan det är dags att stämpla ut på kvällen. Då har folk stressat och jobbat häcken av sig för att bli färdiga i god tid och sedan går dom och ställer sig vid stämpelklockan. Det är inte så att dom stressat för att gå hem tidigare, då hade dom ju redan stämplat ut. I dom mest extrema fall så står 90% där, i kö, vid stämpelklockan hela femton minuter innan det är dags att stämpla ut.

Själv sätter jag mig hellre och fikar, istället för att stå i kö! Det roliga med det hela är att dom som står längst fram i kön till klockan, dvs. dom som väntat längst, är dom som ofta klagar på köers extrema långsamhet i mataffärer. Märkligt sammanträffande, eller hur.

Så med det är jag beredd att sätta mina kära kollegor, i detta fall, i samma kategori som den ovannämnde mannen med plastkassen. Vem vet, han kanske skulle platsa i gänget vid stämpelklockan!

Det var allt för den här gången!