Den döve tenoren

Det finns ingen människa som inte känner till Jussi Björling, Luciano Pavarotti eller Placido Domingo. De är kända över hela världen på grund av sina stämmor, dessa tre tenorer. De har berikat människors liv med musiken som medel.

Det finns knappt någon människa som känner till Pablo Cassetas. Han var också tenor och verkade på de mindre scenerna i motsats till sina ovannämnda kollegor. Han fick inte så mycket uppmärksamhet och hyllningar, inte heller något erkännande för sitt hjältemod och sitt envisa sätt att aldrig någonsin låta livets motgångar släcka livsgnistan.

Förra veckan hittades han i sitt hem i Alcoy i sydöstra Spanien där han tillbringade sin sista tid på jorden. Han hade dött av ålderdom och lämnat efter sig en kulturell skatt till mänskligheten. Dock är det få som känner till hans livsverk, därför låter jag detta inlägg helt och hållet handla om Pablo Cassetas – den döve tenoren.

Pablo Cassetas föddes 1931 i ett fattigt hem i Torrox, södra Spanien. Hans föräldrar försörjde de sju barnen, där Pablo var det yngsta, på bästa möjliga sätt. Och även om det ibland kunde komma sig att försörjarna rörde sig utanför lagens råmärken för att sätta mat på bordet, så var det en gemytlig och kärleksfull stämning innanför hemmets fyra väggar. Föräldrarna hade tidigt märkt att det var något som inte riktigt stämde med den yngste pojken men först när han var i sjuårsåldern som det konstaterades att han var döv. Läkaren som ställde diagnosen frågade om det hade hänt något speciellt under uppväxten och föräldrarna drog sig till minnes att dövheten måste ha uppstått i samband med en lekstund fem år tidigare.

Pablos syskon var inte bara äldre, de var fulla av upptåg också. En viktig del i fritiden för dem var att på olika, och ibland något elaka sätt driva gäck med minstingen i huset. De menade att de lättare kunde utföra sina sysslor om de fick skoja lite med sin lillebror innan och föräldrarna var inte sena att godkänna detta villkor. Således fick vart av de sex äldre barnen tjugo minuters lektid med sin lillebror innan de sattes i arbete av fadern eller modern.

En dag gick det dock snett när Ernesto skulle utnyttja sina välförtjänta tjugo minuters lektid. På sistone hade Ernesto undrat om det var så att människors huvuden var ihåliga och om man därför kunde få saker att passera från öra till öra. Han hade själv hört sin far klaga över Ernestos förmåga att låta saker och ting gå in genom ena örat och ut genom det andra. Han hade aldrig märkt detta själv, men uppenbarligen var det väl på så vis om far hade sagt det. Man kunde ju inte heller se sina egna öron resonerade han. Inte utan spegel i varje fall.  Hursomhelst borde detta prövas. Han var dock inte villig att använda sig själv som försökskanin, den biten fick Pablo stå för.

Pablos mor hade stått i köket när de första tjuten kom. Hon hade inte brytt sig speciellt mycket, barnen brukade skrika och leva när de lekte. Oftast var det petitesser de skrek för. Det är ju ingen som har dött av ett skrapat knä heller tänkte hon innan hon skalade nästa lök i högen. Kort därefter hördes ett skri som fick märgen att stelna, hår att resa sig och en hund tvåhundra meter bort att ofrivilligt släppa ifrån sig. Det var denna dag Pablo Cassetas miste sin hörsel med hjälp av sin bror, tre små stenar, en blyertspenna samt en decimeter stålvajer. Pablos huvud var inte ihåligt kunde Ernesto konstatera. Det spelade ingen roll från vilket håll man försökte, i varje öra fanns det något som tog stopp.

Detta var början av Pablos liv, jag sätter här punkt och väljer att fortsätta berättelsen i kommande inlägg. Det tenderar annars att bli korvstoppning som tröttar ut läsaren. Hoppas jag väckt lite intresse om Pablo Cassetas så att ni åtminstone tittar efter honom nästa gång ni går in i en skivaffär som saluför klassisk musik. Köp en skiva och lyssna på tills nästa inlägg, då fortsätter berättelsen om ett av de största genierna som vandrat på denna jord.

Så är det med det!

Facebook is the shit!

Jag skrev en gång ett inlägg som hade med Facebook att göra och varför jag inte hade något konto där. Det var mest en hög med sarkasmer, ironi och en och annan svordom i det inlägget. Mest trams som skulle roa för stunden. Och det gjorde det säkert. Dock stämmer det inte. Jag har nämligen ett konto på Facebook. Nu för tiden… Och här kommer lite tankar kring det.

För det första använder jag inte Facebook som de flesta gör, utan jag använder Facebook på det sätt som det är meningen att man skall göra. Jag ser nämligen inte Facebook som ett socialt nätverk, utan ett övervakningsredskap. Det är på det sättet jag använder det, för att övervaka nära och kära, vänner och bekanta och ibland folk som jag absolut inte vill ha ett skit med att göra. Det är ju det som är det fina i kråksången. Man kan övervaka vemsomhelst närsomhelst.

En annan bra grej med Facebook är hur de sociala spelreglerna ändrats sedan Facebooks utbredning bland medborgarna. Födelsedagar är ett exempel. Det håller Facebook reda på åt en. För mig som knappt kommer ihåg när jag själv fyller år är detta ypperligt. Dels får jag reda på när det är och när alla andra fyller år. Dessutom behöver man inte längre ödsla varken tid eller sin egen röst åt att gratulera folk, utan det är bara att skriva en rad på Facebook så är det klart. För det är lika mycket värt som en normal muntlig gratulation på bemärkelsedagen, eller? Jo visst är det så! Telefoner är förlegade sedan länge och social kontakt i verkligheten är det bara obildade tölpar som ägnar sig åt.

Sedan kan man gilla saker på Facebook. Det är bara att sätta igång att gilla allt mellan himmel och jord. Gilla att den ene är bakfull och någon har fått avliva sin hund. En tredje har skilt sig och den fjärde skaffat barn. Det är bara att gilla på…för man måste gilla allt alla skriver på Facebook. Annars bekräftas ju ingen. För Facebook är just till för att positivt bekräfta andra människor. Sedan är det ju så smidigt med gilla-knappen fall man är så trött i fingrarna att man inte orkar skriva en riktig kommentar. Så nu kan alla sitta och titta på varandras photoshoppade profilbilder och tänka på hur fula och misslyckade de är jamfört med alla på Facebook.

Jag måste passa på att tacka alla på Facebook som stämmer in och känner igen sig i de två föregående styckena. Utan Er hade jag inte kunnat använda Facebook på det sättet som det är meningen att användas på, nämligen att övervaka Er. Jag får fullt av insikt i Era liv och många goda skratt. Tack så mycket för det! Andra som också tackar för showen är de flesta myndigheter och arbetsgivare ni har kontakt med.

Med det vill jag önska trevlig fortsättning på dagen!

Så är det med det!

Empati/Idioti/Hyckleri

Sitter nu och lyssnar på Bach, och försöker komma på nästa inläggs innehåll medan jag skriver det. Jag tänkte att jag numera, efter pausen, kunde skriva lite mer frekvent så att tittarsiffrorna går upp lite. Det är ju alltid skönt att veta att någon har läst vad man skrivit och sedan med all förmodan går och retar sig på vad denne läst. Känn på den!

Ni har förmodligen redan reflekterat över att jag skriver att jag lyssnar på Bach och tänker: ”Den där Björkman försöker allt vara märkvärdig, nu briljerar han med att han lyssnar på klassisk musik också!”(Läses med nasal och gnällig ton)

Men så är inte fallet, kan jag lugna er med. Visst gillar jag klassisk musik till en viss del, men min granne verkar älska dansbandsmusik och svensk pop från 1980-talet. Jag vill bara jämna ut eländet lite. Någon måste ju göra det och så länge han spelar sin eländesmusik spelar jag Bach. Det handlar för mig om något så enkelt som att försöka minska ondskan i världen.

Nu till något helt annat. Jag har länge gått och förundrat mig över hur mänskligheten har överlevt så här många år. Jag baserar denna frågeställning dels på hur destruktiv människan är (krig, kärnvapen o.s.v.), dels på hur dumma människor är. Det är ju bara en tidsfråga innan idioterna på denna planet tagit över hela den dagliga verksamheten och slutligen spränger hela jorden i tron att de i själva verket gör något bra. För det är banne mig en överhängande majoritet av mänskligheten som är idioter. Många av dessa sitter i ledande positioner i samhällen, ibland utgör de hela befolkningen i ett samhälle och i enstaka fall både delar. En och annan läser kanske också denna blogg. Det hade inte varit omöjligt med tanke på att idioterna, med snabb överslagsräkning, utgör ca 95,8 % procent av mänskligheten. Men det är ju faktiskt inte bara av ondo. Jag har ju faktiskt blivit mer empatisk och öppen inför detta faktum. Jag vet ju nämligen hur det känns att tillhöra en krympande minoritet.

På min arbetsplats pågår det nu en konflikt, som om parterna hade haft kärnvapen, skulle sluta just med att hela världen förintats. Det hela har med ännu ett förunderligt drag hos människan, nämligen att bete sig som ett småbarn oavsett hur gammal man är i kombination av att aldrig erkänna sina egna fel och brister. Det är nog där många konflikter kunde undvikas, om människor kände till sina egna svagheter lite bättre och erkände de gånger de har fel.

Själv har jag inga som helst problem med att erkänna när jag har fel. Det har visserligen aldrig hänt, men eftersom jag är så empatisk kan jag tänka mig in i situationen. De konflikter jag varit inblandad i har jag alltid vunnit för att jag besitter den kunskapen.

Dock är jag inte inblandad i ovannämnda konflikt. Inte än i alla fall, eftersom jag inte varit på jobbet denna vecka och inte heller tänker gå dit. Inte för att jag är konflikträdd utan för att jag är på kurs. Jag går just nu en utbildning i arbetsmiljö, vilket passar alldeles utmärkt. Så när jag kommer tillbaka kan jag kombinera mina nyvunna kunskaper med mina redan förvärvade, blanda i lite människokännedom, krydda med min empati för att skapa en bättre miljö att ha konflikter i. Det borde ju inte vara så svårt.

Det var nog allt för den här gången. Hoppas ni njutit av denna lilla demonstration i hur man är roligast på internet. Och fan ta den komiker som stjäl mitt material, för så bra var den här textsnutten.

Så är det med det!

Välkomna tillbaks!

Efter att ha haft den här bloggen stängd ett antal månader är den nu öppen för allmänhetens beskådan och ändlösa glädje.

Anledningen till att jag haft den stängd är att jag använt en del texter härifrån till mitt skolarbete och ville inte bli anklagad för fusk. Jag ville heller inte röja min pseudonym, därför stängde jag helt enkelt ner skiten en stund. Det var lättast så.

Då undrar ni väl självklart vad texterna jag använde resulterade i för betyg? Det högsta på skalan naturligtvis! Något annat vore väl märkligt, inte sant.

Idag skall jag skriva en liten saga som ni kan läsa och njuta av. Efter det kan ni läsa denna saga för era barn. Sedan kan sagan spridas från generation till generation och slutligen hamna i en undervisningsbok i skolan som ett klassiskt verk.

Det var en gång en man som inte gjorde mycket annat än att arbeta. Han arbetade från morgon till kväll och ibland även på natten. Han gick upp i gryningen och kom sällan i säng förrän solen sedan länge gått ner. Därav hade han ett uselt morgonhumör.

En dag ringde telefonen hemma hos mannen. Mannen undrade vem det kunde vara som tog sig tid och ringa till just honom. Han plockade upp luren och svarade på det mest trevliga sättet han kunde. På andra sidan linjen satt en telefonförsäljare och undrade om mannen ville prenumerera på kalsonger som för en liten summa pengar månatligen skulle sändas till hans adress. Mannen blev väldigt irriterad och upplyste telefonförsäljaren att han inte var intresserad av produkterna som erbjöds, men erbjöd samtidigt telefonförsäljaren att genast avsluta samtalet om han ville fortsätta leva sitt liv i levande skick. Samtalet avslutades och mannen kunde fortsätta njuta av sitt nybryggda kaffe.

Senare samma dag ringde telefonen igen. Mannen förberedde sig mentalt för att begå ytterligare ett olaga hot med finurlig formulering. Men denna gång var det ingen telefonförsäljare, det var världen som ringde. Mannen undrade vad världen ville denna sena tid på dygnet, på samma gång som han försökte dölja sin vresighet.

Världen ville gärna bli räddad om det kunde gå för sig. Mannen undrade genast om det rörde sig om hela världen eller bara en del. Världen svarade att det nog var så pass att hela världen behövde räddas och gärna så snart som möjligt. Mannen räknade nu snabbt ut att om han jobbade snabbt och effektivt kunde han rädda hela världen och sedan vara ledig resten av helgen.

Därpå kastade han sig ut ur sin spartanskt inredda evakueringslägenhet och räddade hela världen och allting i den.

Dagen därpå ringde telefonen igen och mannen svarade, med hes röst. Han hade nämligen inte använt sin röst innan, den dagen. Det var ännu en telefonförsäljare. Mannen avböjde försäljarens erbjudanden om att byta elbolag följt av ett antal svordomar. Att svära var något mannen var mycket bevandrad i och såg som något av en hobby, tidvis en konstform. Telefonförsäljaren var inte så bevandrad i ämnet och bad att få återkomma en annan dag, men mannen upplyste om att det behövde han inte.

När mannen senare på kvällen gick och lade sig för att få sin, i lag reglerad, dygnsvila reflekterade han över helgens bravader. Han undrade hur han egentligen mådde, men tänkte inte mycket mer på saken. Han somnade och drömde sig bort till en tid där telefonförsäljare hade tappat telefonnumret hem till honom och där kaffet alltid var nymalet.

På morgonen vaknade han med ett ryck, på grund av att väckarklockan hade ringt. Han hade god lust att förvandla väckarklockan till skrot med sin knutna näve, men hejdade sig då väckarklockan även tjänstgjorde som mobiltelefon. Att skaffa ny mobil hade blivit ett väl kostsamt morgonhumör. Mannen dundrade i väg till arbetet och svor och gormade åt de andra bilisterna som inte hörde honom. Han svor innerligt för sig själv när han drog stämpelkortet i företagets elektroniska stämpelklocka som i tryckt text på en display tackade för stämplingen. Mannen undrade om det bara var maskiner som tackade nuförtiden. Han undrade också hur han mådde och om någon annan också undrade det.

Det var väl en intressant saga? Om inte annat hade nog Franz Kafka gillat den. Han var mycket för sådana här historier och skrev en och annan själv. Jag kan varmt rekommendera Förvandlingen och Processen, två av hans berättelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Efter denna litterära djupdykning vill jag gärna skriva några rader till om ni nu inte redan har somnat eller råkat pilla sönder hela datorn.

Jag vill passa på och hälsa alla läsare välkomna tillbaka, gamla som nya och hoppas jag skall kunna leverera texter av samma höga kvalité som jag hittills lyckats förgylla er vardag med. Naturligtvis skall jag också fortsättningsvis ondgöra mig över kvällspressen, dokusåpor och annan skit men det spar jag till ett senare tillfälle.

Jobbsituationen kommer ni också få ta del av men just nu är det lite väl hätsk stämning där, så det får också vänta. Läs sagan så länge, vet jag!

Så är det med det!

Kandidatexamen i sarkasm.

Tystnaden har varit total. Som ett kompakt mörker har den slukat alla som klickat sig hit de senaste veckorna. Ett vakuum utan ord, åsikter, kommentarer eller sarkasmer, hur i hela friden har ni överlevt? Jag har i alla fall gjort det.

Sedan sist jag bemödade mig med att slösa med mitt intellekt på denna blogg har mycket hänt i världen. Ett krig har kommit och gått. Med det menar jag inte att det tagit slut, inte heller att det började. Det pågår krig överallt hela tiden, och sedan 1945 har det bara varit fred på jorden i 12 dagar. Dessa dagar är utspridda på 64 år, det säger en hel del om mänskligheten det.

Vad som mer har hänt är att jag, er favoritskribent i bloggsammanhang, börjat skolan på nytt. Inte för att jag behöver det av kunskapsskäl, utan av formella. I mina betyg står det nämligen inte hur smart jag är utan hur dum jag var. Detta vill jag ändra på, därför att jag fått för mig att finanskrisen även en vacker dag tar sig in på min arbetsplats och börjar svinga sin lie. Då är det lika bra att ligga steget före, om inte annat för att det ser bra ut i på pappret. Det är ju nämligen på pappret man blir bedömd av arbetsgivare och utbildningssamordnare. Om man nu blev bedömd för sin blogg ligger jag ju redan bra till, men jag tror inte att det kommer bli aktuellt än, i alla fall inte förrän någon åttiotalist blir statsminister som i sin tur väljer en utbildningsminister född på nittiotalet.

Hur skall jag nu gå vidare i detta inlägg? Jo, jag vill bara gratulera alla er som tar användning av självservicen på Coop Forum, ICA och andra handlare med liknande system. Ni vet sådana där finurliga dosor där man scannar sina varor, betalar och sköter allt det där en kassörska normalt gör, fast alldeles själv. Man gör jobbet själv för att slippa stå i kö. Sedan detta system inleddes för ett par år sedan har detaljhandeln lyckats skära ner i personalstyrkan med över 6000 personer. Det tycker jag är ett ganska högt pris att betala för att slippa stå i kö. Arbetarrörelsen brukade predika solidaritet förr i tiden. Men nu vill vi bara slippa köa. Vi har väl helt enkelt så jävla bråttom hem, för ingen vill väl missa Bonde söker fru, Let´s Dance eller Idol. Glöm för guds skull inte att Talang snart skall börja.

På tal om alla dessa meningslösa såpor, som fyller ut tv-tablån så är det väl inte så konstigt att folk följer dessa med så stort intresse, med tanke på att dessa program hjälper till att fylla tidningarna med låtsasnyheter, som samma människor köper dag efter dag. Skandal efter skandal uppdagas så att människor får någonting att läsa om. Läsa om något dom sett dagen innan på TV. Ingen orkar väl läsa om riktiga världsproblem, som krig och svält. Det är väl också därför det inte är fred. För ingen vill ju titta på sönderbrända lik, med kulhål i. Det är ju inte bra att titta på. Nej, det är bättre att titta på meningslös smörja.

Om vi vill se på våld hyr vi hellre en Hollywoodfilm. Där segrar ju alltid det goda.

Visste ni för övrigt att fler amerikanska soldater dog av självmord i Irak, än av strid i januari. Det säger en hel del om hur meningsfullt krig är. Om det visades lite mer riktigt våld på TV och folk faktiskt uppmärksammade det, kommer det nog bli mer än 12 dagars fred de kommande 64 åren.

Så där ja, nu har jag slösat en massa tid här som jag istället skulle lägga ner på något viktigare, men gjort är gjort. Nu undrar ni säkert varför jag ens skriver på min blogg när jag inte tycker det finns mening i det. Det, kära läsare, undrar jag också. Det undrar jag verkligen…

Så är det med det.

En kopp kaffe kanske?

Jag vet att det inte är sommar, det snöade alldeles nyligen. Jag vet att jag skrev att jag inte skulle skriva på ett tag, men vid det här laget borde ni kära läsare vara vana vid att jag inte håller vad jag lovar. Det är ju trots allt bara en blogg, för att ta vid där det förra inlägget tog slut.

Häromdagen köpte jag en kaffekvarn. Den har koniskt kvarnhuvud med flera olika inställningar för hur finmalet kaffe man behöver, beroende på vilket sorts kaffe man vill dricka. Om man vill dricka en kopp av alla förträffliga varianter på espressobaserade kaffedrycker som finns måste jag rekommendera finmalet eftersom det lämpar sig bäst till just espresso. Justera upp grovleken lite och du kan inom ett par minuter koka en kopp mocca, givetvis i ett för ändamålet framtaget kokkärl helst av italienskt fabrikat. Var bara noga med att ha locket öppet i början av processen för att undvika kondensdropp i det färdiga kaffet, då det spär ut drycken och sänker smakupplevelsen. För er med bryggkaffe som favorit maler man gärna kaffet medelgrovt för bästa resultat. Använd gärna en bryggare av hög kvalitet, men det är väl ändå en självklarhet. Kom ihåg att vattnets temperatur ej bör överstiga 87ºC när det rinner genom filtret med dom nymalda bönorna.

Kaffebönorna bör inte förvaras i frysen som vissa ”experter” påstår, utan i kylen. Det är nämligen så att allt för låga temperaturer skadar bönan och ni kan då lika väl köpa kaffe av låg kvalitet såsom Gevalias olika kaffesorter.

För er som vill prova att rosta bönorna själva går detta naturligtvis utmärkt. Köp råa bönor i närmsta kaffehandel med lite självaktning och använd långpanna i ugnen. Där krävs det lite övning med tid och temperaturer, och lite svinn får man räkna med i början. Efter ett tag skall ni hursomhelst ha fått fram er egenrostade favorit. Var bara noga med att inspektera så att ni inte får med någon böna med tvivelaktigt utseende, det kan förstöra en hel del och ni blir tvungna att slänga hela plåten bönor.

Om vi återgår till moccabryggeriet en stund är det viktigt att ni aldrig använder diskmedel när ni rengör utrustningen, alltså samma regel som gäller gjutjärnspannor trots att moccabryggaren skall vara tillverkad av aluminium. Om den är tillverkad i rostfritt stål kan ni slänga den, då har ni nämligen blivit lurade av oseriösa aktörer på marknaden. Hur gör man rent den då? Man sköljer bara av den, dock direkt efter användning, och så kan man ta till diskborsten vid behov. Men, och det tål att upprepas, inget diskmedel.

Härligt med kaffe eller hur? Inte det. Då kan ni ju dricka te istället. Te är på väg framåt igen, och blir ett mer och mer populärt inslag i kafévärlden, då många kunder med magkatarr föredrar denna dryck framför kaffet. Dessutom kan man ju inte tvinga alla att gilla kaffe, och te finns ju också i många smakvarianter. Dessutom har kvaliteten på te ökat de senaste åren, eftersom kunderna blivit mer och mer kunniga på området och därmed också fått vett att ställa krav på såväl tillverkare som distributörer. Själv fördrar jag dock kaffet, och slösar inte mer tecken på te.

Nu kan man ju tycka att kaffet behöver sällskap av något, och då är det inte cognac som ni tror utan choklad. En chokladbit till en kopp espresso är en självklarhet att servera för en barista med respekt för sitt yrke. Det skall vara mörk choklad, tillverkad av kakaobönan Criollo som anses vara den finaste. Den färdiga chokladen får gärna vara smaksatt med apelsin, och kakaohalten skall vara hög. Om man vill ta ut svängarna en aning kan man välja choklad med ett stänk av chilipeppar, som faktiskt inte är något nytt. Mayafolket intog sina chokladdrycker med smak av chili redan år 600. Detta berodde på att man på den tiden inte sötade chokladen, vilket resulterade att den smakade mycket beskt.

Så ta nu en kopp kaffe och en bit choklad medan ni funderar på hur ni kan göra världen till en bättre plats. Ni kanske kan skänka lite pengar till välgörenhet, skaffa ett fadderbarn eller kanske helt enkelt ta ett år ledigt för att arbeta som volontär i något av alla utsatta områden i Afrika. Själv slänger jag ut pengar på kaffekvarnar och har inga som helst tankar på eländet i världen när jag dricker min kopp. Det beror inte på att jag är en självisk människa utan helt enkelt på att jag är kvalitetsmedveten när det kommer till kaffe.

Nästa gång jag slösar tid på det här skrivandet, garanterar jag att det kommer vara lite mer seriöst. Jag kan garantera detta därför att texten redan ligger färdigskriven. Jag har bara inte brytt mig om att dela med mig av den än, och tycker inte heller det är så värst brådskande.

Så är det med det!

Värmande ord i vinterkylan!

”Gud kröp in i ett svin och därmed blev människan till”. Denna textrad är författad av Gustav Fröding, förmodligen under en av alla stunder han funderade på att ta livet av sig. Han lyckades slutligen med detta den 8:e februari 1911, med alkoholen som självmordsmetod. Metoden som sådan var långsam, men tjänade den dagen sitt syfte och Fröding kunde slutligen lägga ner kampen mot sina demoner.

Det var väl intressant. Nu vet ni det, och kan vitt och brett stoltsera med kunskapen vid allehanda tillställningar och för alla som vill lyssna. Det är nämligen så att jag vill att denna blogg inte bara skall vara underhållande utan även allmänbildande. På så vis är jag nog bland få skribenter som månar om intellektet hos mina läsare, och inte som kvällstidningarna som fördummar sina.

Det var väl ett jävla tjat om kvällstidningarna tänker ni nu. Ja, det är det och jag kommer inte att sluta med det förrän dessa höjer kvaliteten eller bestämmer sig för att helt enkelt lägga ner verksamheten. Svårare än så är det inte.

Hur var julen då? Jag antar att ni ställde er vid närmsta soppkök och serverade mat till de i samhället som inte är lika lyckligt lottade som oss. Jag antar att ni inte lade ut för mycket pengar på julklappar utan höll igen och istället gav lite extra till någon hjälporganisation. Dessutom är det ju finanskris och tiotusentals människor har mist sina arbeten och minst det tredubbla väntar på att bli av med sina, julefriden till trots. Inget läge för överkonsumtion alltså. Men det tänkte ni väl på. Jag passar även på att anta att ni absolut inte drack en droppe alkohol, utan istället tänkte på hur stor skada drickandet vållar denna tid på året, och därför avstod i solidaritet med alla dessa familjer som slås i spillror på grund av missbruk. Jag antar att ni nu känner er lite illa till mods, och fått lite dåligt samvete. Det var väl roligt, fortsätt då att läsa!

Om ni nu sitter med en klump i magen och tycker att jag retroaktivt fördärvat julen för er så kan jag glädja er med att jag inte är någon Karl Bertil Jonsson själv, jag är nämligen alldeles för lat för att vara så snäll.

Snart är det nyårsafton! Gud vad roligt, nytt år, nya chanser, nya möjligheter och framför allt nya utmaningar. Speciellt för polis, räddningstjänst och sociala myndigheter. För inte nog med att det sups så in i helvete på nyårsaftonen, det skall lekas med fyrverkerier också! Men det är väl inte så farligt, tänker några nu. Nej, det är det väl inte, det är ju bara 300 som skadas allvarligt varje år. Lite svinn får man ju räkna med. Dessutom är ju all sjukvård gratis här i Sverige. Lite fler blinda är ju bara mysigt, dessutom ökar det ju chanserna på arbetsmarknaden att inte ha några fingrar.

Sedan kan man ju ponera att alla snälla barn som hört sina föräldrar säga ett sanningens ord på julafton i fyllan, kanske följt av lite gammal hederlig misshandel, får en favorit i repris natten till det nya året. Men ta det lugnt, förra året var det bara 1200 människor som misshandlades allvarligt. Dessutom är säkert statistiken förvrängd. Polisen brukar ju krydda siffrorna, dessutom anmäler folk de mest bagatellartade saker.

Nu börjar ni allt bli lite trötta i skallen, eller? Orkar ni mer? Jag antar att ni inte gör det. Därför sätter jag punkt för den här gången och hoppas att ni har haft en rolig stunds läsning. Om ni nu blev lite irriterade också tycker jag det är helt obefogat. Det här är nämligen bara en blogg och inga normala människor bryr sig om bloggar. Så härmed önskar jag er en trevlig fortsättning och ett gott nytt år. Gott nytt år i förskott, för jag kommer nog skita i det här ett tag framöver. Nästa gång jag skriver är det nog sommar igen!

Så är det med det!

Text kryddad med svordomar.

Sitter nu här mitt i natten, eller snarare tidigt på morgonen och funderar vad jag skall tillföra min otroligt populära blogg. Jag får börja med att be alla (4) väntande läsare om ursäkt för dröjsmålet med mina knivskarpa analyser och reflektioner över mänskligheten.

Det sägs ju att man skall skriva i en blogg minst en gång per dag, och helst fler. Då kan jag upplysa er, kära läsare att det skiter jag fullständigt i. Jag har inte skrivit här på tre veckor och varken jag eller ni har dött av det. Det skulle nog vara allvarligare om jag sket i att gå till jobbet på tre veckor utan giltig orsak, fastän detta ibland känns som ett sunt val att göra.

Nu till dagens ämne: Det finns inget. Jag tänkte istället bara skriva en massa strunt utan något större sammanhang och utan någon rolig slutkläm som knyter ihop säcken. Dessutom skall jag krydda bloggen med svordomar till i alla fall en läsares stora förfäran. Ve och fasa! Att svära är nämligen, liksom bloggandet, en del av yttrandefriheten som jag flera gånger om dagen väljer att utnyttja.

Jag såg en reklamfilm på TV, i vilken man prisade ett vaccin som kan fungera. Som kan fungera…

Det låter ju bra, men jag tror att om bilbranschen gjorde reklam på samma sätt skulle reklammakarna och deras uppdragsgivare bli starkt ifrågasatta. Men nu handlade det ju bara om ett vaccin från läkemedelsbranschen som kunde hjälpa mot livmoderscancer så då var det ju inte så farligt. När det gäller läkemedel är det ju fritt fram att bara sälja och sälja utan några som helst garantier.

En annan rolig sak som hänt sedan sist är ju att Amerikas framtida president är demokrat och dessutom svart. Historiskt val på många sätt. Valdeltagandet slog i taket och Obama vann med så god marginal att det inte kunde fuskas bort, ens med hjälp av de skickligaste bedragarna i Washington. Dessutom får Secret Service jobba för pengarna med tanke på vilka krafter det fortfarande finns mot svarta i världens största ”demokrati”.

Det finns dock en liten detalj i och med detta val som retar mig och det är mediabevakningen. Här i Sverige bevakades det amerikanska presidentvalet nästan lika hårt, och på vissa ställen hårdare än om det hade varit val här. Nog påverkas vi av USA och dess president och dennes politik, men se för helvete till att engagera er lika mycket när det är val här. För det finns gott om exempel på personer som nästan brunnit upp av förväntan i samband med det amerikanska presidentvalet, men skiter i att rösta här. Hur man nu kan vara funtad på det viset?

Nog om presidentval och tillbaks till lilla Sverige. Jag har för några veckor sedan varit Skåne, dessa öppna landskap som Ulf Lundell sjunger så vackert om. Själv vill han dock inte bo kvar i Skåne, han vill tillbaks till Stockholm. I alla fall om man får tro en av Sveriges största skvallerblaskor som jag mot bättre vetande bläddrade igenom på jobbet häromdagen. Efter det bläddrade jag igenom en lika stor kvällstidning och upptäckte att det var samma nyheter de båda tidningarna förmedlade med den skillnaden att svaller-tidningen hade fler bilder i färg. Till alla kvällstidningar: Skärp er för helvete! Och ni som slösat bort fyra år av ert liv på journalistutbildning och arbetar på kvällstidningar: Byt jobb! Hur fan kan ni kalla er journalister?

Nu tycker ni säkert att jag inte skall sitta och fika och läsa tidningar på min arbetstid, och det har ni säkert rätt i, men jag gör det ändå.

En helt annan sak som jag flyger i taket på är alla jävla amatörer som tror dom är mästertjuvar. I förra veckan när jag skulle till jobbet märkte jag att det blinkade väldigt snabbt när jag blinkade åt höger. Detta trodde jag berodde på att en lampa var sönder, det brukar vara det när blinkersen beter sig på det sättet.

Men nej, någon hade snott hela sidoblinkersen. Jag fick åka köpa en ny för det ganska harmlösa priset av 149 kronor.

Till tjuvarna vill jag bara säga: Sno hela jävla bilen nästa gång, eller kom upp så skall jag ge er 150 spänn till en ny blinkers till Er bil!

Nej, jag tror inte att tjuvarna läser bloggar, jag bara skrev så för att ni skall få skratta lite.

Nu tycker jag att jag har skrivit en hel del som kompensation för min frånvaro. Tack för den här gången och en varm hälsning till Skåne! Nästa gång skall jag försöka skriva en komplicerad text där jag benar upp begreppen kring bloggandets etik, och hur detta påverkar oss i vårt vardagliga liv. Jag kommer även ta tillfället i akt att på ett lätt sätt förklara mänsklighetens största gåtor. Eller kommer jag göra som i dag…

För tillfället…

Jag har mitt jobb tillfälligt. Jag är inte visstidsanställd eller arbetar på vikariat eller har någon annan tillfällig anställningsform. Jag är tillsvidareanställd. Alltså fast jobb med fast lön, fast så länge firman finns kvar. Jag är fast, men som sagt: bara tillfälligt.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget handlar dagens inlägg inte om olika anställningsformer utan snarare hur man ser på sitt arbete som fast eller inte. På mitt jobb har dom flesta arbetat mellan tio och fyrtio år. Ja, fyrtio år, det är sant och absolut ingen överdrift för att få fler läsare.

Men ändå är flera av personerna som arbetat där i ett halvt liv bara där tillfälligt, tills dom hittar något bättre. Även jag. Fast jag börjar undra om det är någon idé längre. Finns det något bättre, egentligen, med tanke på den ganska långa tid man har stannat kvar.

Jag undrar hur många människor i detta land som liksom jag bara arbetar tillfälligt på ett företag sedan ett tiotal år tillbaka, men ändå jobbar vidare och gör sitt bästa för att göra ett bra jobb. Om man antar att det finns lika många på alla Sveriges arbetsplatser som det finns på min så blir det ju runt 40 %. Det är en jäkla massa folk, som för tillfället driver detta land framåt tills dom hittar något bättre att göra.

Med det menar jag inte vår regering, dom borde genast byta jobb enligt min åsikt. Det finns ju gott om hushållsnära tjänster att utföra, bemanningsbranschen blomstrar och vilken McDonalds-restaurang skulle tacka nej till en nattstädande allians för 50 spänn i timmen. Det är ju den typen av ”nya jobb” som dyker upp ständigt och jämt nuförtiden.

Nu till ett helt annat arbete, nämligen ett som man kan ta när man rasat igenom hela skyddsnätet, landat på botten av samhället, men är tillräckligt nykter för att se skillnad på femtio- och tjugolappar. Jag talar om stadens uteliggare. Delar av denna skara började för ett antal år sedan sälja en tidning som handlar om det hårda livet på gatan, när man supit bort allt man äger och har av en eller flera anledningar. Inget fel i detta hårda arbete, jag beundrar dessa människors kamp för ett bättre liv, och jag tycker både texterna och bilderna i denna tidning är av hög kvalitet om än lite gnällig och självömkande ibland.

Dock såg jag en dag en av dessa försäljare och blev mycket förvånad över dennes beteende. Han talade oavbrutet i en väldigt ny mobiltelefon samtidigt som han krängde tidningar på löpande band. När han sedan sålt slut på en hög hämtade han ett nytt lass ur bagageutrymmet på sin bil.

Jo, jag vet att han också har rätt att ha en ny mobil, och att bilen säkert varit utlånad till honom av någon snäll medmänniska. Men jag tycker ändå han borde tänka lite på sin image, han säljer ju ändå en tidning som handlar om människor på samhällets botten. Dessutom skall en duktig säljare anpassa sig till både produkten han saluför och till den tilltänkta målgruppen. Lite mer luffare, och lite mindre bankdirektör hade inte skadat i hans fall enligt min åsikt. Dock skall det i ärlighetens namn tilläggas att han såg lite härjad ut.

Men man kan ju tänka sig att han bara skulle ha jobbet tillfälligt, och därmed inte brydde sig så mycket om smådetaljer. Ännu en tillfällighetsarbetare som väntade på att något bättre skall dyka upp. Om det är på det viset är han ju i gott sällskap.

Det var allt för den här gången!

Idioterna står i kö.

Jag befann mig för att ganska bra tag sedan i en stor mataffär i Göteborgsområdet. Jag stod i kö för att inom rimlig tid kunna betala för mina varor och sedan åka därifrån. Framför mig i kön stod en man i 45-års åldern, som också hade handlat men till skillnad från dom flesta andra kunder förvarade han sina varor i en splitterny plastkasse med matbutikens logotyp på. Anledningen till att jag säger att kassen var ny beror på att jag såg honom ta den, vi gick nämligen in i affären på samma gång.

Nåväl, han börjar i alla fall lasta upp sina varor på bandet, och när varorna är slut lägger han tillbaka kassen och betalar till den inte alltför engagerade kassörskan. När han sedan skall packa sina varor tar han småpåsarna som är avsedda för frysta varor och packar ner sina varor i dessa.

Frågan som dyker upp i min skalle när jag ser detta är: Är mannen en idiot? Förmodligen. Varuhuset har ju både korgar och vagnar till utlåning för tillfällig förvaring av matvaror under själva inhandlandet. Han kanske bara är fattig, tänker jag vidare på samma gång som jag betalar och börjar packa ihop mina varor. Ja, varför inte, mannens budget kanske är så pressad att han inte under några omständigheter kan unna sig en plastkasse för en krona och femtio ören. Jag börjar nästan få dåligt samvete för att jag sekunderna tidigare idiotförklarat den stackars mannen med den dåliga ekonomin.

Tills jag kommer ut på parkeringen och ser honom kliva in i en stads-jeep av amerikanskt fabrikat i 500 000-kronors klassen. Mannen är sannerligen en idiot i mina ögon. Och kom inte och påstå att han hade råd med bilen för att han sparade pengar genom att inte köpa plastkassar!

Apropå köer så är det ett intressant fenomen i sig. Alla hatar ju att stå i kö, och jag kan sätta det lilla av mina pensionspengar som är kvar efter finanskrisen, att dom flesta som står i kö tycker att dom har valt fel kö att stå i. Anledningen till detta är att man upplever att alla andra köer går snabbare än den man står i. I den kön man själv valt går allt fruktansvärt trögt, och skulle det gå snabbt kommer alltid kvittoskrivaren att krångla så fort man kommer fram till kassan.

På mitt jobb köar dock folk frivilligt! Detta fenomen uppstår vid stämpelklockan, innan det är dags att stämpla ut på kvällen. Då har folk stressat och jobbat häcken av sig för att bli färdiga i god tid och sedan går dom och ställer sig vid stämpelklockan. Det är inte så att dom stressat för att gå hem tidigare, då hade dom ju redan stämplat ut. I dom mest extrema fall så står 90% där, i kö, vid stämpelklockan hela femton minuter innan det är dags att stämpla ut.

Själv sätter jag mig hellre och fikar, istället för att stå i kö! Det roliga med det hela är att dom som står längst fram i kön till klockan, dvs. dom som väntat längst, är dom som ofta klagar på köers extrema långsamhet i mataffärer. Märkligt sammanträffande, eller hur.

Så med det är jag beredd att sätta mina kära kollegor, i detta fall, i samma kategori som den ovannämnde mannen med plastkassen. Vem vet, han kanske skulle platsa i gänget vid stämpelklockan!

Det var allt för den här gången!