Jag har mitt jobb tillfälligt. Jag är inte visstidsanställd eller arbetar på vikariat eller har någon annan tillfällig anställningsform. Jag är tillsvidareanställd. Alltså fast jobb med fast lön, fast så länge firman finns kvar. Jag är fast, men som sagt: bara tillfälligt.
Som ni säkert räknat ut vid det här laget handlar dagens inlägg inte om olika anställningsformer utan snarare hur man ser på sitt arbete som fast eller inte. På mitt jobb har dom flesta arbetat mellan tio och fyrtio år. Ja, fyrtio år, det är sant och absolut ingen överdrift för att få fler läsare.
Men ändå är flera av personerna som arbetat där i ett halvt liv bara där tillfälligt, tills dom hittar något bättre. Även jag. Fast jag börjar undra om det är någon idé längre. Finns det något bättre, egentligen, med tanke på den ganska långa tid man har stannat kvar.
Jag undrar hur många människor i detta land som liksom jag bara arbetar tillfälligt på ett företag sedan ett tiotal år tillbaka, men ändå jobbar vidare och gör sitt bästa för att göra ett bra jobb. Om man antar att det finns lika många på alla Sveriges arbetsplatser som det finns på min så blir det ju runt 40 %. Det är en jäkla massa folk, som för tillfället driver detta land framåt tills dom hittar något bättre att göra.
Med det menar jag inte vår regering, dom borde genast byta jobb enligt min åsikt. Det finns ju gott om hushållsnära tjänster att utföra, bemanningsbranschen blomstrar och vilken McDonalds-restaurang skulle tacka nej till en nattstädande allians för 50 spänn i timmen. Det är ju den typen av ”nya jobb” som dyker upp ständigt och jämt nuförtiden.
Nu till ett helt annat arbete, nämligen ett som man kan ta när man rasat igenom hela skyddsnätet, landat på botten av samhället, men är tillräckligt nykter för att se skillnad på femtio- och tjugolappar. Jag talar om stadens uteliggare. Delar av denna skara började för ett antal år sedan sälja en tidning som handlar om det hårda livet på gatan, när man supit bort allt man äger och har av en eller flera anledningar. Inget fel i detta hårda arbete, jag beundrar dessa människors kamp för ett bättre liv, och jag tycker både texterna och bilderna i denna tidning är av hög kvalitet om än lite gnällig och självömkande ibland.
Dock såg jag en dag en av dessa försäljare och blev mycket förvånad över dennes beteende. Han talade oavbrutet i en väldigt ny mobiltelefon samtidigt som han krängde tidningar på löpande band. När han sedan sålt slut på en hög hämtade han ett nytt lass ur bagageutrymmet på sin bil.
Jo, jag vet att han också har rätt att ha en ny mobil, och att bilen säkert varit utlånad till honom av någon snäll medmänniska. Men jag tycker ändå han borde tänka lite på sin image, han säljer ju ändå en tidning som handlar om människor på samhällets botten. Dessutom skall en duktig säljare anpassa sig till både produkten han saluför och till den tilltänkta målgruppen. Lite mer luffare, och lite mindre bankdirektör hade inte skadat i hans fall enligt min åsikt. Dock skall det i ärlighetens namn tilläggas att han såg lite härjad ut.
Men man kan ju tänka sig att han bara skulle ha jobbet tillfälligt, och därmed inte brydde sig så mycket om smådetaljer. Ännu en tillfällighetsarbetare som väntade på att något bättre skall dyka upp. Om det är på det viset är han ju i gott sällskap.
Det var allt för den här gången!
