Den döve tenoren

Det finns ingen människa som inte känner till Jussi Björling, Luciano Pavarotti eller Placido Domingo. De är kända över hela världen på grund av sina stämmor, dessa tre tenorer. De har berikat människors liv med musiken som medel.

Det finns knappt någon människa som känner till Pablo Cassetas. Han var också tenor och verkade på de mindre scenerna i motsats till sina ovannämnda kollegor. Han fick inte så mycket uppmärksamhet och hyllningar, inte heller något erkännande för sitt hjältemod och sitt envisa sätt att aldrig någonsin låta livets motgångar släcka livsgnistan.

Förra veckan hittades han i sitt hem i Alcoy i sydöstra Spanien där han tillbringade sin sista tid på jorden. Han hade dött av ålderdom och lämnat efter sig en kulturell skatt till mänskligheten. Dock är det få som känner till hans livsverk, därför låter jag detta inlägg helt och hållet handla om Pablo Cassetas – den döve tenoren.

Pablo Cassetas föddes 1931 i ett fattigt hem i Torrox, södra Spanien. Hans föräldrar försörjde de sju barnen, där Pablo var det yngsta, på bästa möjliga sätt. Och även om det ibland kunde komma sig att försörjarna rörde sig utanför lagens råmärken för att sätta mat på bordet, så var det en gemytlig och kärleksfull stämning innanför hemmets fyra väggar. Föräldrarna hade tidigt märkt att det var något som inte riktigt stämde med den yngste pojken men först när han var i sjuårsåldern som det konstaterades att han var döv. Läkaren som ställde diagnosen frågade om det hade hänt något speciellt under uppväxten och föräldrarna drog sig till minnes att dövheten måste ha uppstått i samband med en lekstund fem år tidigare.

Pablos syskon var inte bara äldre, de var fulla av upptåg också. En viktig del i fritiden för dem var att på olika, och ibland något elaka sätt driva gäck med minstingen i huset. De menade att de lättare kunde utföra sina sysslor om de fick skoja lite med sin lillebror innan och föräldrarna var inte sena att godkänna detta villkor. Således fick vart av de sex äldre barnen tjugo minuters lektid med sin lillebror innan de sattes i arbete av fadern eller modern.

En dag gick det dock snett när Ernesto skulle utnyttja sina välförtjänta tjugo minuters lektid. På sistone hade Ernesto undrat om det var så att människors huvuden var ihåliga och om man därför kunde få saker att passera från öra till öra. Han hade själv hört sin far klaga över Ernestos förmåga att låta saker och ting gå in genom ena örat och ut genom det andra. Han hade aldrig märkt detta själv, men uppenbarligen var det väl på så vis om far hade sagt det. Man kunde ju inte heller se sina egna öron resonerade han. Inte utan spegel i varje fall.  Hursomhelst borde detta prövas. Han var dock inte villig att använda sig själv som försökskanin, den biten fick Pablo stå för.

Pablos mor hade stått i köket när de första tjuten kom. Hon hade inte brytt sig speciellt mycket, barnen brukade skrika och leva när de lekte. Oftast var det petitesser de skrek för. Det är ju ingen som har dött av ett skrapat knä heller tänkte hon innan hon skalade nästa lök i högen. Kort därefter hördes ett skri som fick märgen att stelna, hår att resa sig och en hund tvåhundra meter bort att ofrivilligt släppa ifrån sig. Det var denna dag Pablo Cassetas miste sin hörsel med hjälp av sin bror, tre små stenar, en blyertspenna samt en decimeter stålvajer. Pablos huvud var inte ihåligt kunde Ernesto konstatera. Det spelade ingen roll från vilket håll man försökte, i varje öra fanns det något som tog stopp.

Detta var början av Pablos liv, jag sätter här punkt och väljer att fortsätta berättelsen i kommande inlägg. Det tenderar annars att bli korvstoppning som tröttar ut läsaren. Hoppas jag väckt lite intresse om Pablo Cassetas så att ni åtminstone tittar efter honom nästa gång ni går in i en skivaffär som saluför klassisk musik. Köp en skiva och lyssna på tills nästa inlägg, då fortsätter berättelsen om ett av de största genierna som vandrat på denna jord.

Så är det med det!

Om varför jag inte har något konto på Facebook.

Jesus står i mitt kök vänd mot en brödrost med utsträckta armar i väntan på förtvivlade och vilsna själar som irrat sig bort på syndens väg genom livet. Det är alldeles sant, han kom i en låda och skulle egentligen vidare men på något outgrundligt sätt blev han kvar just i mitt kök.

Eftersom jag är en vänlig själ får han gärna vara kvar, bara han inte får för sig att föra en massa väsen som Djävulen gör där nere. Ja, det är också sant. Djävulen håller till alldeles nedanför. Var Gud håller till vet jag inte, men jag antar att han rensar i sitt akvarium med tanke på att det nu är så mycket alger på glaset att det knappt längre går att se in.

 

Den helige ande är i sin flaska i skåpet under diskbänken. Den flaskan är inte ens öppnad och det är lika bra det. Man vet ju att det både kan leda till lycka och fördärv när andarna gnuggas fram ur sina flaskor. Det har sagorna vittnat om sedan tidernas begynnelse. Jag har även en helig Graal, men den är tillfälligt magasinerad, i vilken jag i vanliga fall förvarar mynt till parkeringsautomater i.

 

Det var väl inte ett dugg roligt skrivet! Nej, jag vet, men jag gör det för att jag måste. Jag har nämligen ett sådant fruktansvärt behov av att rättfärdiga mig själv.

 

På tal om rättfärdiga så kan jag informera om att sådana människor både kan skicka meddelanden via SMS och brevledes. De är riktiga hedersknyfflar. För er som inte visste det kan jag även förklara att om en hedersknyffel använder sig av våld kallas detta hedersvåld. Så enkelt är det. Vi andra använder oss av vanligt våld istället. Själv kan jag vässa både knivar och pennor. Helst vässar jag pennor med en vass kniv för att spara tid. Jag samlar helst på sekunder för att de är mest praktiska på morgnarna.

 

Nu över till något helt annat. Tv4 Komedi visade Monty Phyton i en hel vecka i sträck. Det var mycket intressant och allmänbildande. Skillnaden mellan att sträck-titta på penn-streck och fylla ett glas till brädden är lika stor som att mäta en bräda på bredden och slå penselstrå med lie, fila på en stråke och ha smulor i bädden.

 

Fattar ni nu varför jag inte har något konto på Facebook. Jag har annat att göra.

Ezekiel 25:17

”The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he who, in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of the darkness. For he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with great vengeance and furious anger those who attempt to poison and destroy my brothers. And you will know I am the Lord when I lay my vengeance upon you.”

Kandidatexamen i sarkasm.

Tystnaden har varit total. Som ett kompakt mörker har den slukat alla som klickat sig hit de senaste veckorna. Ett vakuum utan ord, åsikter, kommentarer eller sarkasmer, hur i hela friden har ni överlevt? Jag har i alla fall gjort det.

Sedan sist jag bemödade mig med att slösa med mitt intellekt på denna blogg har mycket hänt i världen. Ett krig har kommit och gått. Med det menar jag inte att det tagit slut, inte heller att det började. Det pågår krig överallt hela tiden, och sedan 1945 har det bara varit fred på jorden i 12 dagar. Dessa dagar är utspridda på 64 år, det säger en hel del om mänskligheten det.

Vad som mer har hänt är att jag, er favoritskribent i bloggsammanhang, börjat skolan på nytt. Inte för att jag behöver det av kunskapsskäl, utan av formella. I mina betyg står det nämligen inte hur smart jag är utan hur dum jag var. Detta vill jag ändra på, därför att jag fått för mig att finanskrisen även en vacker dag tar sig in på min arbetsplats och börjar svinga sin lie. Då är det lika bra att ligga steget före, om inte annat för att det ser bra ut i på pappret. Det är ju nämligen på pappret man blir bedömd av arbetsgivare och utbildningssamordnare. Om man nu blev bedömd för sin blogg ligger jag ju redan bra till, men jag tror inte att det kommer bli aktuellt än, i alla fall inte förrän någon åttiotalist blir statsminister som i sin tur väljer en utbildningsminister född på nittiotalet.

Hur skall jag nu gå vidare i detta inlägg? Jo, jag vill bara gratulera alla er som tar användning av självservicen på Coop Forum, ICA och andra handlare med liknande system. Ni vet sådana där finurliga dosor där man scannar sina varor, betalar och sköter allt det där en kassörska normalt gör, fast alldeles själv. Man gör jobbet själv för att slippa stå i kö. Sedan detta system inleddes för ett par år sedan har detaljhandeln lyckats skära ner i personalstyrkan med över 6000 personer. Det tycker jag är ett ganska högt pris att betala för att slippa stå i kö. Arbetarrörelsen brukade predika solidaritet förr i tiden. Men nu vill vi bara slippa köa. Vi har väl helt enkelt så jävla bråttom hem, för ingen vill väl missa Bonde söker fru, Let´s Dance eller Idol. Glöm för guds skull inte att Talang snart skall börja.

På tal om alla dessa meningslösa såpor, som fyller ut tv-tablån så är det väl inte så konstigt att folk följer dessa med så stort intresse, med tanke på att dessa program hjälper till att fylla tidningarna med låtsasnyheter, som samma människor köper dag efter dag. Skandal efter skandal uppdagas så att människor får någonting att läsa om. Läsa om något dom sett dagen innan på TV. Ingen orkar väl läsa om riktiga världsproblem, som krig och svält. Det är väl också därför det inte är fred. För ingen vill ju titta på sönderbrända lik, med kulhål i. Det är ju inte bra att titta på. Nej, det är bättre att titta på meningslös smörja.

Om vi vill se på våld hyr vi hellre en Hollywoodfilm. Där segrar ju alltid det goda.

Visste ni för övrigt att fler amerikanska soldater dog av självmord i Irak, än av strid i januari. Det säger en hel del om hur meningsfullt krig är. Om det visades lite mer riktigt våld på TV och folk faktiskt uppmärksammade det, kommer det nog bli mer än 12 dagars fred de kommande 64 åren.

Så där ja, nu har jag slösat en massa tid här som jag istället skulle lägga ner på något viktigare, men gjort är gjort. Nu undrar ni säkert varför jag ens skriver på min blogg när jag inte tycker det finns mening i det. Det, kära läsare, undrar jag också. Det undrar jag verkligen…

Så är det med det.

God jul!

Som titeln säger: God jul mina kära läsare!

Idioterna står i kö.

Jag befann mig för att ganska bra tag sedan i en stor mataffär i Göteborgsområdet. Jag stod i kö för att inom rimlig tid kunna betala för mina varor och sedan åka därifrån. Framför mig i kön stod en man i 45-års åldern, som också hade handlat men till skillnad från dom flesta andra kunder förvarade han sina varor i en splitterny plastkasse med matbutikens logotyp på. Anledningen till att jag säger att kassen var ny beror på att jag såg honom ta den, vi gick nämligen in i affären på samma gång.

Nåväl, han börjar i alla fall lasta upp sina varor på bandet, och när varorna är slut lägger han tillbaka kassen och betalar till den inte alltför engagerade kassörskan. När han sedan skall packa sina varor tar han småpåsarna som är avsedda för frysta varor och packar ner sina varor i dessa.

Frågan som dyker upp i min skalle när jag ser detta är: Är mannen en idiot? Förmodligen. Varuhuset har ju både korgar och vagnar till utlåning för tillfällig förvaring av matvaror under själva inhandlandet. Han kanske bara är fattig, tänker jag vidare på samma gång som jag betalar och börjar packa ihop mina varor. Ja, varför inte, mannens budget kanske är så pressad att han inte under några omständigheter kan unna sig en plastkasse för en krona och femtio ören. Jag börjar nästan få dåligt samvete för att jag sekunderna tidigare idiotförklarat den stackars mannen med den dåliga ekonomin.

Tills jag kommer ut på parkeringen och ser honom kliva in i en stads-jeep av amerikanskt fabrikat i 500 000-kronors klassen. Mannen är sannerligen en idiot i mina ögon. Och kom inte och påstå att han hade råd med bilen för att han sparade pengar genom att inte köpa plastkassar!

Apropå köer så är det ett intressant fenomen i sig. Alla hatar ju att stå i kö, och jag kan sätta det lilla av mina pensionspengar som är kvar efter finanskrisen, att dom flesta som står i kö tycker att dom har valt fel kö att stå i. Anledningen till detta är att man upplever att alla andra köer går snabbare än den man står i. I den kön man själv valt går allt fruktansvärt trögt, och skulle det gå snabbt kommer alltid kvittoskrivaren att krångla så fort man kommer fram till kassan.

På mitt jobb köar dock folk frivilligt! Detta fenomen uppstår vid stämpelklockan, innan det är dags att stämpla ut på kvällen. Då har folk stressat och jobbat häcken av sig för att bli färdiga i god tid och sedan går dom och ställer sig vid stämpelklockan. Det är inte så att dom stressat för att gå hem tidigare, då hade dom ju redan stämplat ut. I dom mest extrema fall så står 90% där, i kö, vid stämpelklockan hela femton minuter innan det är dags att stämpla ut.

Själv sätter jag mig hellre och fikar, istället för att stå i kö! Det roliga med det hela är att dom som står längst fram i kön till klockan, dvs. dom som väntat längst, är dom som ofta klagar på köers extrema långsamhet i mataffärer. Märkligt sammanträffande, eller hur.

Så med det är jag beredd att sätta mina kära kollegor, i detta fall, i samma kategori som den ovannämnde mannen med plastkassen. Vem vet, han kanske skulle platsa i gänget vid stämpelklockan!

Det var allt för den här gången!